UNIKABOXEN - Djingis Kahn vem var han?

Karta hämtad från Wikipedia. Visar omfattningen av Mogolriket vid år 1279.

Orsakerna till den sagolika framgång som följde Djingis Khan är att söka i den militäriska organisation han gav sitt folk samt i hans krigarsnille och förmåga att välja sina underlydande. Djingis anses vara världens störste erövrare och även en av dess råaste. Bara hans personliga yttre antydde en obändig kraft. Enligt en med honom samtida Kinesisk krönikör hade han en ofantlig kroppsstorlek, bred panna och långt skägg.

Fem eller sex miljoner människor torde ha satt livet till genom hans krig. Många aktörer utanför den Europeiska sfären, bland annat Persien, miste genom honom inflytande och dränerades på rikedomar. Något som talar mot vår traditionella bild av honom, endast som ett österländskt monster, är ambitionen att skapa alianser och fungerande samhällen i de erövrade delarna. Religionsfrihet och en tillåtande attityd, så länge det fanns en acceptans för den nya härskaren, ingick i organisationens elektiska synsätt, efter principen att hellre blanda begrepp, synsätt och metoder istället för att försöka implementera en ny övergripande samhällsording. Något som visade sig vara en vinnande väg och en anledning till att väldet kunde växa sig stort på så kort tid. Från den Kinesiska erövringen omkring 1210 till rikets maximala utsträckning vid år 1279.

Efter att ha betraktats som en simpel och grym herdekrigare, har Djingis khans roll i historien reviderats. för att citera Henrik Höjer i en artikel i SvD 12 juli 2004.

Eftersom Mongolerna inte hade något behov av religiöst missionerande är egentligen deras andliga kultur av sekundär karaktär. Värt att nämna är ändå att kraft och mod hämtades på traditionellt sätt, som i de flesta kulturer, men hade en underordnad betydelse och inget som nödvändigtvis kopplades ihop med den världsliga ledaren. Det fanns Schamaner som likt våra präster kunde förmedla viljan från de två styrande gudarna Himmelsfadern och Jordmodern när det mänskliga samvetet vacklade.

Djingis Kahn som anfader

Är du kanske rentav släkt med den forne härskaren? Forskning på y-kromosomens DNA har antytt att över 0,5 % av alla nu levande manliga människor kan bära hans gener. Under sina räder skapades ett mycket stort antal utomäktenskapliga barn, vilket med tiden lett till att 1 av 200 människor faktiskt härstammar från honom.

Den Anatoliska högplatån, nuvarande Turkiet. Foto: Tommy Sörstrand.

Uppväxt

Djingis khan föddes sannolikt nära år 1162 under namnet Temüdjin. I Mongolernas hemliga historia berättas att han föddes vid floden Onon nära en plats som heter Deluun Boldog. Han var son till hövdingen Yesügei-Bagatur (den starke), vars folk bebodde området kring floderna Chentij, Onon och Ingoda (Ingodi). Modern hette Höelun och hade kidnappats av fadern. Namnet Temüdjin hade troligen betydelser som av järn eller av hårt material, vilket skulle kunna syfta på smed eller en man stark som järn. Fadern sades ha namngett sonen efter en tillfångatagen Tatar, som han kort före sonens födsel frigivit. Enligt gammal sed skulle namnet påminna om den viktigaste händelsen vid tiden för barnets födelse.

Karta med de olika strukturerna i Nordöstra Asien vid Djingis födelse tillsammans med hans och hans generalers räder och erövringar.
Från Wikipedia.

Då Temüdjin var tolv år blev han bortlovad av sin far Yesugei till dottern till en lågt stående man av Ongiraderna, en annan stam med band till Temüdjins mor Höelun. Samma år dödas Fadern, förgiftad förmodligen av fiendefolket Tatarerna. Modern tillsammans med fyra egna barn och två styvbarn uteslöts ur stammen och familjen fick klara sig på egen hand. Detta var en hård tid och kom att starkt prägla Temüdjin. Han visade tidigt prov på handlingskraft och en okuvlig vilja att lösa problem. Efter en dispyt med sin äldre halvbror Begter/Bektar dödade Temüdjin honom behjälpt av en annan bror Kasar. Temüdjins hjordar betade på betesmarker, som kontrollerades av halvbroderns far, varför han tvingades fly upp i bergstrakterna kring Burkan-Kaldun, tillsammans med sin fru Börte/Byrte och deras barn. Där levde de ett tag som fattiga självständiga nomader. Hans hustru kidnappades under denna exil av en annan stam, Merkiterna och Temüdjin begav sig till Keraiternas härskare Toghrul, kallad Ung khan för att söka stöd och skapa en allians. Tillsammans befriande de Börte/Byrte och förintade stammen som låg bakom.

Enandet av de Mongoliska stammarna

Tillsammans med barndomsvännen Djamugha växte sig Temüdjin starkare och förtroendet för honom ökade. I takt med Temüdjins växande makt ökar spänningen mellan de två barndomsvännerna och till slut splttras deras pakt. Ett inbördeskrig utbryter. Efter inledande bakslag började Temüdjin rusta den här som senare skulle lägga under sig en femtedel av jordens yta. Dem militära basen utgick från de Mongoliska stammarnas skicklighet med häst och båge. De hade alltid varit fruktade krigare men varit underlägsna sina bättre organiserade fiender i söder. Temüdjin skapade en professionell, stående här baserad på meritsystem där skicklighet styrde rang, oavsett ursprung. Tillsammans med ny utrustning ledde detta till Djamughas nederlag. Henrik Höjer beskriver den militära organisationen i sin artikel i SvD 12 juli 2004:

...orsakerna till den snabba militära expansionen söks på flera områden, exempelvis i mongolernas unikt starka pilbågar, som de behärskade till fulländning och kunde skjuta under ritt. En annan fördel var deras militära organisation som var byggd på decimalsystemet: tio enheter på tio man skapade enheter på hundra man. Tio sådana skapade en på tusen och så vidare. Dessa kunde sedan samordnas i välorganiserade och snabba fälttåg. Mongolerna var alltså ingen vild och oorganiserad hord som drev omkring på måfå.

Vidare hade de allmän värnplikt - alla vuxna personer var organiserade inom krigsmakten, vilket var det normala bland nomadstammarna i Centralasien. I det äldre mongoliska språket saknades ord för ”soldat” eller ”civil” och krigstillstånd kunde inte skiljas från fred. Det nomadiska livet på stäpperna med ständiga strider och jakt skapade också uthålliga ryttare, vana med köld och hetta.
En ytterligare orsak till framgångarna var de instabila grannländerna i samtiden. Dessutom var Djingis khan och hans mongoler religiöst toleranta, vilket måste sägas vara ganska ovanligt på medeltiden. Mongolerna själva var huvudsakligen schamanister, men några stammar var nestorianskt kristna. Därför var det möjligt för dem att skapa allianser med folk med andra religioner. Detta förhållningssätt var samtidigt givetvis taktiskt betingat: om man erövrat så stora områden så var religiös pluralism nödvändig.

Temüdjins allians med Toghrul Ung Khan, den mäktigaste stammens ledare, upphörde och Ung Khan vände sig mot sin forna budsförvant efter Djamughas nederlag. Motståndet slogs ner och nu rådde medmind för Temüdjin, som år 1203 besegrade Najmanerna och deras Khan, Tajan, vid Amurfloden. Detta gav honom herraväldet även över västra Mongoliet. Djamugha förråddes av sina närmaste och avrättades av Temüdjin. År 1206 sammankallade han till ett slags riksförsamling, kurultaj/kuriltaj i sin födelsebygd. Där lät han utropa sig till khaghan, khanernas khan. En vördad och betydelsefull Schaman förutsade att han skulle bli hela världens herre och föreslog ett namnbyte. Temüdjin såg detta naturligtvis som en hedersbetygelse och bytte sitt namn till Djingis. Vad namnet står för och betyder har debatterats en hel del. Kan betyda den rätte eller den ende. Ett annat alternativ är havet, som skulle visa på en oändlig omfattning och styrka. Eldade av siarens ord och fasta i tron på sin anförares storhet, följde krigarna med hänförelse Djingis på nya erövringståg. Dessa ledde till att större delen av Mongoliet på kort tid kom att ledas av en härskare. En härskare med smak på mer.

Invasion av Kina och västra Asien

År 1210 gick Djingis över Kinesiska muren och angrep det Tangutiska riket Xixia i norra Kina. Efter att den Tangutiske härskaren underkastat sig drog Djingis vidare mot Jin-riket med minst 50 000 man. Efter en rad strider 1215 stormades Yanjing, nuvarande Beijing, Peking. Därmed hade norra Kina erövrats. År 1219 lämnade Djingis kriget i öst åt sina generaler och drog själv västerut in i Turkestan*. Med 200 000 man anföll han det Persiska riket Khwarezm och segrade utan svårighet trots att motståndet i teorin var militärt överlägsen. Rikets härskare, Ala ad-Din Muhammed II, hade låtit mörda två Mongoliska sändebud. Djingis svar på detta blev ett obevekligt angrepp där städerna Buchara, med ett av världens förnämsta bibliotek och sägenomspunna Samarkand tillsammans med landets övriga städer plundrades och jämnades med marken. I omkring fem år fortsatte Djingis sina skövlingar i denna del av Asien. En grupp Mongoler trängde ända bort till Georgien och in i det som idag är Ukraina där de år 1223 slog Turkfolket Polovzerna som alierat sig med Östslaviska furstar i slaget vid Kalkafloden.

*En historisk benämning på området som idag omfattar länderna Kirgizistan, Tadzjikistan, Turkmenistan och Uzbekistan.

Militära strategier

Mongolerna utvecklade militära strategier som gjorde att de vann i princip alla slag de deltog i. Mongolerna använde varierande strategier beroende på motstånd, plats och tillgänglighet. De använde under Djingis Khans tid uteslutande kavalleri, men utnyttjade civilbefolkningen som arbetskraft för att ta över städer. Innan de gick in i ett nytt territorium samlade de på sig mycket information som möjligt genom rekognosceringstrupper, som samtidigt brände ner odlingsmark för att erbjuda bättre betesmarker för de Mongoliska trupperna när de väl gick till anfall. Mongolerna hade inga trosstrupper som försåg dem med föda, utan de levde på den mat de fick med sig i form av de hästar de hade eller jakt på vägen.

Propaganda ingick som en viktig del i krigföringen och Djingis Khan själv inledde ofta sina anfall mot städer med att oväntat dyka upp i mindre byar och samhällen. Den oro och skräck som detta skapade gjorde att en stor del av landsortsbefolkningen flydde och sökte skydd i städerna. Tanken var att de skulle tära på resurserna i städerna och bygga upp en rädsla för Mongolerna. Djingis Khan erbjöd alltid sina utvalda mål amnesti. Han hade ett system som skulle skrämma städerna till att ge upp direkt. Det gick ut på att han första dagen av belägringen ställde upp ett vitt tält, om staden gav sig då skonades alla, andra dagen ställde han upp ett rött tält, då dödades alla män i staden. Och om den inte hade gett upp tredje dagen satte han upp ett svart tält som betydde att alla invånare inom murarna skulle dö. Om man valde att gå med på hans villkor lämnades staden helt i fred, men om man inte accepterade villkoren eller ännu värre dödade förhandlarna, då fanns ingen nåd. När en stad väl skulle intas, så använde sig Mongolerna både av traditionella metoder och nya innovativa sätt. I Mongolernas armé ingick många duktiga ingenjörer som lät avleda floder mot städer, bygga trämurar runt befästningar eller bygga upp vallar mot stadens murar. Ofta övertalades civilbefolkningen till att hjälpa till med dessa konstruktioner. Även de traditionella metoderna innehöll innovativa inslag. Förutom stenar kunde Mongolerna ladda sina katapultkonstruktioner med varma eller brinnande oljor, explosiva material eller illaluktande ämnen för att skapa skräck och en vilja att ge upp.

När en stad intogs, så hade Mongolerna utarbetade strategier för hur en plundring skulle gå till. Djingis Khan hade infört ett ersättningssystem där alla fick sin andel av en plundring, något som krävde en centraliserad hantering av alla skatter som samlades in. Detta skilde sig ganska radikalt från traditionell plundring, där varje person plundrade för egen räkning. Systemet skulle visa sig vara mycket effektivt och vägvinnande. Eftersom alla i förväg visste sin andel kunde soldaterna istället koncentrera sig på att slå ut fiendens flyende armé och säkerställa att fienden inte omgrupperade sig för återerövningsförsök eller hämtade förstärkning hos någon bundsförvant. Därefter kunde staden tömmas på resurser i lugn och ro och alla fick sin beskärda del.

Fiendedesertörer och civilbefolkning behandlades ofta väl eftersom dessa kunde utnyttjas och bidra både med viktig information om fienden och som tillskott i armén. Djingis Khan värdesatte alltid duktiga specialister. I de ockuperade områdena försökte han alltid övertala ingejörer och andra specialister att ingå i den Mongoliska armén. Vid slag mot traditionella arméer, som till exempel mot de Europeiska riddarna låtsades ofta Mongolerna att de höll på att förlora slaget och tog till flykten. De andra stridande följde då efter, men eftersom olika enheter rörde sig olika snabbt, så blev de mer utspridda. Ett övertag skapades genom att motståndarnas kavalleri blev trött under de tunga riddarna och när väl Mongolerna lät förföljarna komma ikapp på en plats de själva valt förstärktes övertaget ytterligare motståndet decimerades med hjälp av deras överlägsna pilbågsskyttar vars pilar hade längre räckvidd än motståndarnas.

Djingis Khans död

Året 1224 återvände Djingis till Mongoliet, men vintern 1225-1226 red han med sin här över den stora Gobiöknen och angrep den tidigare underkastade Konungen av Tangut. Kungen hade inte deltagit i kriget mot Persien, något som Djingis såg som en brist i förtroendet för härskaren, Kahnernas Kahn. När sedan Kungen vägrade lämna ut två av Djingis fiender, som sökt asyl hos Tanguterna blev måttet rågat och ett militärt ingripande nödvändigt. Tanguterna besegrades på nytt och huvudstaden Yinchuan förstördes. Under slutet av detta fälttåg dog Djingis, troligtvis år 1227 eller sent år 1226.

Djingis Kahn ovan till vänster och hans sonson Kublai Kahn till höger. I mitten en medeltida illustration av det militära hotet från öst.
Bilder hämtade från Wikipedia och sammanställt av Tommy Sörstrand för UNIKABOXEN.NET 2016.

Uppdelning av Mongolriket

För att förenkla och bevara ordningen efter sin död stiftade Djingis en arvslag där hans ofantliga rike skulle delas upp i fyra khanat. Inte helt olikt de arvslagar och succesionsordningar som stiftades av härskarna i väst. Hans fyra söner, Jochi, Chagatai, Ögedei och Tolui tilldelades var sitt khanat och fick titeln Khan över respektive område. En av dem Ögedei skulle vid faders död tilldelas khanatet Kina och efterträda sin far som khaghan med en överordnad ställning och sammanhållande makt över de fyra khanaten.

Jochi, den äldste hade dock avlidit ett år före sin far och dessutom ansetts ha varit en oäkting sedan han fötts kort efter modern Börte räddats från den Merkitiska fångenskapen. Hans del delades efter Djingis död mellan Jochis då redan vuxna barn Batu, Berke och Orda. Batu utnyttjade positionen och skulle senare med hjälp av Djingis störste general Tsubotai, rida västerut med 150 000 man och nådde ända fram till Tyskland och Wien.

Trots tydligheten i Djingis testamente hävdade Chagatai, den näst äldste sonen, när det stod klart att Jochi inte var Djingis son, rätten till att efterträda sin far som khaghan, i egenskap av den äldste sonen. För att inte anses som maktlysten avstod han ändå sin rätt till Ögedei. Den yngste sonen Tolui ansågs av flera vara den lämpligaste, men hans personliga maktlystenhet var för stor och eftersom han hade en Kristen hustru ansågs han också vara ett hot mot rikets traditioner.

Det blev ändå som Djingis ville och Ögedei gavs den övergripande makten. Han kritiserades för att vara handlingsförlamad och alltför hänsynstagande. Vid den etniska rensningen av upp till 1,2 miljoner Muslimer i Guranj, Urgentj i nuvarande Turkmenistan år 1220 visade han förvisso upp ett häsynslöst maktspråk, men det blev ändå bara ytterligare ett svaghetstecken genom att handligen så tydligt skiljde sig från den annars så elektiska strategien. Den allmänna uppfattningen att han var en svag ledare kvarstod och gravt alkoholiserad dog han i förtid redan 1242. Hans död och tiden innan en ny ledare utsetts ledde till att riket försvagades och de planerade fälttågen mot Frankrike och Italien fick avbrytas. Tolui utsågs till ansvarig för hemlandet Mongoliet, men lyckades inte skapa något större inflytande över regionen. Däremot hans söner Möngke, Hulagü Güyuk och Kublai skulle senare ta vid sin farfars ambitioner om världsherravälde. Tillsamman lyckades de erövra hela dagens Kina, Iran, Irak, Turkiet och Syrien. Först sedan Möngke dött och större delen av hären dragit sig hemåt stoppades Mongolerna vid Ain Jalut i Palestina. Det var Mongolernas första strategiska nederlag efter nära 60 år som enad nation. Redan vid Djingis död 1226/1227 var Mongolernas rike dubbelt så stort som Romarriket när det under Trajanus var som störst och knappt dubbelt så stort som Alexander den stores kortvariga rike. Under Kublai Kahn skulle det redan gigantiska Mongoliska riket fördubblas i omfattning och vid 1279 nå sin maximala utsträckning.

Korpigliou Naturreservat sydvästra Turkiet. Foto: Tommy Sörstrand.

Arvet efter Mongolerna

Mongolriket blev som ett gigantiskt universitet där kunskap testades, utvecklades och praktiserades. Nyfikenheten i det elektiska synsättet skapade en vilja att utnyttja andra civilisationers både andliga och världsliga strukturer. När Marco Polo, den Venetianske upptäckaren, 1275 nådde Kublai Kahns residens i Peking fick han ett hjärtligt mottagande. Redan tio år innan ankomsten till Kina hade hans far och farbror Nicolò och Maffio, två Venetianska köpmän av adlig börd, gjort den långa resan och fått audiens hos Khanen. Han lät bröderna återvända till Venedig som sina sändebud för att hos Påven anhålla om att denne skulle sända bildade män till Khanen, för att undervisa hans folk i Kristendom och västerländsk kultur. Symptomatiskt för det elektiska synsättet i skapandet av allianser och handelsförbindelser.

Påven hade dött och det rådde interregnum vid tiden för nästa avresa. Några av Påven utsedda representanter kunde således inte utses varför bröderna tillsammans med den blott 17 år gamla Marco begav sig själva ut på den långa resan som bara till Peking skulle ta 4 år. Den unge Marco vann till den grad Khanens gunst att han anställdes. I 17 år användes han i förvaltningen och nyttjades som diplomatisk representant vid beskickningar i olika trakter av Khanens rike. Han fick genom detta tillfälle lära känna större delen av Kinas land och folk samt angränsande länder. Genom Marco Polos berättelser och senare en nedtecknad reseskildring kunde Européer för första gången ta del av hur människor levde i denna del av världen. Kampen mot Kättare och omsorgen av den vördade universella kyrkan kulminerade under denna tid i Europa, varför Marco Polos nyvunna kunskaper såg som ett hot och avfärdades som sagor från en ung äventyrare. Långt senare skulle detta inspirera kyrkan till att söka sig österut i hopp om kontroll och rikedomar. Genom Jesuitordern vars första angelägenhet var missionen inleddes en missionsverksamhet i Goa, Indien 1542. De fortsatte med att missionera i Japan och i slutet av 1500-talet i Kina. Man räknar med att cirka 300 000 Kineser bekände sig till Kristendomen omkring 1600.

Henrik Höjer refererar till en rad historiker och författare bland annat den Japanska historikern Hidehiro Okada i sin artikel när han beskriver den påverkan som de Mongoliska erövringarna hade på de medeltida statsbildningarna i Asien. I synnerhet Kina, men även de Islamiska Turkiska nomadfolken påverkades och tilläts påverka.

Ett bidrag av Hidehiro Okada visar att ett av de viktigaste arven från mongolerna var att Kina blev en helhet under deras tid. När mongolerna vände sig söderut erövrade de i olika etapper de olikartade statsbildningar som fanns i det områden vi nu kallar Kina. Efter Djingis khans död delades väldet mellan hans fyra söner som fick varsin del. (En av dem skulle sedan bli överhuvud för de andra.) En av de fyra delarna innefattade östra Asien, ungefär dagens Kina, och Mongoliet. När den mongoliska dynastin föll och drevs tillbaka till Gobiöknen år 1368 så övertog den då skapade kinesiska Mingdynastin deras stora kinabegrepp, som inbegrep bland annat Manchuriet och Tibet. Mingkejsarnas legitimitet över dessa områden byggde på att de övertog mongolernas kinesiska rike. Även dagens Kina, med anspråk på makt över bland annat Tibet och inre Mongoliet, bygger dessa anspråk på den mongoliska statsbildningen, som i någon mening ”enade” Kina och utvidgade kinabegreppet. Därför har Djingis khan i Kina ofta betraktats som en kinesisk härskare. Men under Maos kulturrevolution föll hans aktier i historieskrivningen. Mao fruktade konkurrens från andra härskare, även historiska sådana, vilket ledde till att den mongoliska minoriteten i norra Kina fick hårda år under kulturevolutionen. Djingis khan betraktades som en blygsam herde från norr. Men i dag har man nu tagit till sig erövraren, som nu istället betraktas som en kinesisk härskare. I dagens Beijing kan man se planscher på alla kinesiska härskare, där Djingis khan intar en självklar plats! Även i historiska filmer i Kina så framställs Djingis khan som en enare av Kina, en person som gjorde Kina stort och mäktigt.

Den enorma statyn och monumentet över Djingis Kahn i Tsonjin Boldog drygt 5 mil från den Mongoliska huvudstaden Ulan Bator. Monumentet invigdes 2008. Foto: Chris Hoyle.

En fråga som fascinerat flera av Djingis khans skildrare är mongolernas antal, och i förlängningen de migrationer som deras erövringar medförde. Av samtiden beskrevs de som svärmar av gräshoppor eller som lika talrika som strändernas sandkorn. Eller också högg krönikörerna till med någon astronomisk eller biblisk siffra, mer för att symbolisera mongolernas stora makt än för att ge eftervärlden någon demografisk information. På senare tid har man emellertid omvärderat siffrorna och skrivit ner deras numerär, men deras fälttåg resulterade trots allt i stora demografiska förändringar. Den amerikanske historikern John Masson Smith Jr har forskat om ett av mongolernas fälttåg i främre Asien på 1250-talet, och menar att denna armé bör ha varit så stor som minst 150 000 man. Detta eftersom femton kårbefälhavare nämns i källorna. Relationen mellan den nominella och det faktiska antalet soldater i en kår på 10 000 har diskuterats, men bör enligt Smith ha varit likartad. Denna armé hade med sig familjer och boskap, något som framgår av hur långsamt den rörde sig från Mongoliet till Persien. Detta innebar att sannolikt över 800 000 människor och över 20 miljoner får förflyttades tvärs över Asien enbart för detta fälttåg, menar Smith, som noggrant analyserat hur de olika kårerna delat in främre Asien i regioner för sina sommar- och vinterbeten. Genom beräkningar av dessa områdens bördighet visar han att området väl förmådde föda de nya, nomadiska invånarna.

Även andra bidrag berör de folkomflyttningar som skedde. Dessa medförde förändringar så till vida att de ursprungliga mongolerna var ganska fåtaliga, medan många andra turkisktalande nomadfolk antog en mongolisk politisk identitet i och med att de enrollerades i den växande armén och administrationen. Detta medförde en turkisering av mongolerna - som efterhand ofta antog islam som flera underkuvade turkfolk praktiserade. På det stora hela kan man se detta som en process av politisk och kulturell integration inom riket. En påtaglig del av denna process är den eklektiska hållning man ser inom den styrande mongoliska eliten: de lånade det turkiska språket uiguriska förvaltningsspråk, de övertog religioner, maträtter, administrativa modeller, militära tekniker och så vidare av underkuvade folk. Detta var dels en aspekt av deras universella härskaranspråk, dels ett sätt att bygga allianser med de underkuvade.

Så avslutar Hemrik Höjer sin artikel i SvD om den i så många hänseenden porträtterade Mongoliska härskaren, som får man säga ändå levde upp till schamanens tidiga profetsia; att han skulle bli hela världens herre.